Historia

Staffordshire Bull Terrier

- Bakgrund, Standard & Karaktär Utdrag ur Terrierposten nr3, 2001, av Håkan Axén
Staffordshire Bullterrier är en hund som onekligen drar blickarna till sig.
“Fulsnygg” är en åsikt som ofta hörs om den.
De lustiga rosenöronen, det breda smilet och de oefterhärmliga rörelserna gör att man kommer på sig själv med att tänka: Är den här hunden vacker eller är den möjligen tvärtom ful?
Staffords har sina rötter i Black Country som ursprungligen är ett specifikt kolgruveområde, men numera ett samlingsnamn för de väldiga gruv- och industriområdena i och runt Birmingham, Staffordshire och Midlands.

Dessa områden var oerhört tättbefolkade och barnrika och i sådana miljöer var det förstås ett krav att hundarna var absolut pålitliga och då inte minst mot barn.

Inte för inte kallas de “The Nanny Dog” hemma i England.
Varje ansats till aggressivitet mot människor ledde till att hundarna togs bort helt enkelt.

Staffordshire Bullterrier är alltså avlad för tillgivenhet och vänlighet och användningsområdet är sällskap och utställningar.
På senare år märks allt fler Staffords också i agility och lydnadssammanhang.

Rasen som sådan finns inte före 1935 då Engelska Kennelklubben (KC) godkände namnet och standarden.
KC höll stamboken för inmönstring öppen till 1938 då 617 hundar registrerats under namnet Staffordshire Bull Terrier.

1943 hade antalet vuxit till 2.456, snabbt marscherat alltså! Av dessa kom ett begränsat antal att få avgörande inflytande på aveln.
Hanhundar med flest registrerade avkommor 1935-1937: Vindictive Monty 35 Jim the Dandy 30 Game Lad 25 Rum Bottle 24 Fearless Joe (död 1936) 17 Corinthian Rouge 15

Hanhundar med flest registrerade avkommor 1935-1943: Ch Gentleman Jim 108 The Great Bomber 84 Ribchester Max 79 Jim the Dandy 57 Chestonian Overdraft 57 Vindictive Monty 50 Rum Bottle 49 Brigands Bash’em 44

Bland de inmönstrade hundarna och än idag kan viss ras- eller rastypiskhet märkas. Dels Bullterrier, i vars register tidigare en del av de “nydöpta” Staffordarna funnits, Engelsk mastiff och Engelsk Bulldog samt sist men inte minst korsningar mellan dessa och troligen några andra raser. Flera källor anger till exempel Whippet!
Kravet för inmönstring var på den tiden liksom idag inget annat än att hunden skulle uppfylla standardens krav. På dessa färg-, storleksmassigt och genetiskt mycket olika hundar är alltså Staffordshire Bullterriern byggd.

Med denna förutsättning och den korta tid, i princip från 2a världskrigets dagar, som aveln pågått är Staffords inte helt homogen som ras.
Detta har i sin tur gett upphov till talet om olika typert ex terriertyp, bulltyp men självklart finns det bara en!
Märkbart är också att antalet piedfärgade (vit grundfärg med fläckar) hundar successivt minskat.

I debatten kring rasen framförs ibland att terrierblodet är så litet att Staffords snarare borde tillhöra “Utility Group” än “Terrier Group”!
Inmönstringen och den första tidens avelsarbete styrdes av rasstandarden, men av intresse är att det förelåg ett ursprungligt förslag som bland annat anger den höjd som gäller idag, nämligen 16 inch.
De första 13 åren godtogs emellertid 2 inch högre höjd samt accepterades ståndöron. Man kan bara spekulera i motiven men visst kan man erkänna att det måste ha underlättat verksamheten betydligt att ha “svängrum” de första åren?
Kanske var det nödvändigt med tanke på den starka kopplingen till Bullterrier.

Den nya rasen blir snabbt populär, kanske beroende på likheten med den typ av korsningar som var så vanliga över hela England men nu alltså rumsren med namn, standard och tävlingstillstånd, Staffords är också en hund för vanligt folk, medel och arbetarklassen om uttrycket tillåts!
I mitten av 1990-talet registrerades 15-16.000 valpar per år och till detta kommer att många valpar säljs oregistrerade som “pets’
Karaktär & Rasstandard
(Av Håkan Axén & Catarina Ericson)

Karaktär Staffordshire Bullterrier är en oerhört tillgiven och vänlig hund som finner sig väl tillrätta i alla miljöer.
Genom sin låga, breda profil skiljer den sig från de andra “bull”raserna och upplevs aldrig hotande och det översvallande kroppsspråket, där alla kroppsdelar deltar, avväpnar den mötande omedelbart.

Den är absolut pålitlig och även om ungarna slåss och leksakerna ryker i luften så är det under en Staffes värdighet att deltaga på annat sätt än att lägga sig i vägen. När det gäller att kela och kramas är dom fullfjädrade och om man inte aktar sig blir man tvättad ordentligt av deras rejäla tunga!

Det är inte svårt att förstå smeknamnet “Nanny Dog”. Hundarna är mycket nyfikna av sig och mycket lättlärda om än något envisa.
Minnet är utmärkt och det som en gång är inlär sitter som berget. Ibland “tröttnar” dock en Staffe och man möts av en blick som fritt översatt betyder “släng dig i väggen”. Då gör man klokast i att sluta!
Staffordshire Bullterrier är fysiskt mycket starka och tåliga men man måste se upp med deras stora förmåga att inte visa smärta eller obehag.
En Stafford har alltså lika ont som andra hundar men visar det inte på samma sätt. Klokt är därför att ofta se över sin hund efter “småskavanker”.

Sträng kyla klaras inte så bra för den korta pälsen sätter vissa gränser, likaså är kallt strilande höstregn inget favorit-väder.
Rasen har ingen specifik rassjukdom utan kan generellt sägas vara mycket frisk. Tikarna, grunden i all uppfödning,är utmärkta mammor med alla naturliga instinkter kvar.
Sammanfattningsvis kan Staffords karaktäriseras som en särpräglad familjehund.

Rasstandarden 1935 Den första rasstandarden, som godkändes 1935 av Engelska Kennelklubben, har reviderats 1948 och 1987.
Rasstandarden från 1935 blev av naturliga skäl en kompromiss, och för att citera Joe Dunn, som är en betydelsefull förgrundsfigur i både bildandet av den första rasklubben i England och skapandet av den första rasstandarden

–”…Naturally, dogs o fall sizes and colours, and also of different types, will be shown at first, the reason for this that there has never been a standard to aim at…”. H. N. Beilby, en annan förgrundsfigur i den tidiga historien redan 1935, skriver: -”…a good deal of variation was bound to exist and the standard was accordingly worded so as to definy the perfect dog, but not to exclude or unduly penalize others which did not entirely comply with it.” Något att komma ihåg för de som fortfarande hävdar att man bör eftersträva “den gamla typen - vilken den nu var…?
“The kennel club’s76th 1937 of the sporting and other dogs, at Olympia , London Group of SBT entry”
Revideringen 1948 Om man jämför standarden från 1935 med den revidering som genomfördes 1948, är det främst två förändringar som är särskilt intressanta.

Den ena är att höjden sänktes från “about to 18 inches” (38,1-45,7 cm) till “14 inches to 16 inches” (35,6-40,6 cm) och med tillägget att höjden skulle sättas i relation till vikten. Viktangivelsen ändrades dock inte.
Den andra är att ståndöron inte längre var tillåtna, vilket kanske kan förbrylla något, men då skall man komma ihåg att det är inte förrän 1935 som Staffordshire Bull Terrier kan registreras som egen ras, fram till dess kunde dessa hundar registreras som Bullterriers.
Några av de hundar som till 1935 registrerades som Bullterriers kom senare att omregistreras som Staffordshire Bull Terriers, men det är tyvärr svårt att spåra dessa hundar bakåt i registren eftersom hundarna på den tiden ofta hade samma namn (för att särskilja de olika hundarna brukade man framförhundens namn sätta ägarens namn, ex Mrs Bolton’s Bamey).

Genom den snävare angivelsen av höjden bekräftade man den utveckling mot konformitet som rasen genomgått sedan erkännandet.
Det har också hävdats att detta innebar det definitiva steget bort från vad som kallats “terrier type” mot en mer “bully type” men det var också en konsekvens av att det redan 1935 fanns linjer och individer som var lägre än 15 inches, och det fanns dessutom förslag 1935 att höjden redan då skulle sättas till 14-16 inches, men genom en generösare höjdangivelse kunde givetvis betydligt fler individer mönstras in som Staffordshire Bull Terriers.

Idag är de allra flesta tacksamma över denna höjdsänkning -inte minst med tanke på Dangerous Dog Act i England. Det har däremot genom åren förts en diskussion om förhållandet mellan höjd och vikt, en debatt som fortgår än idag, men den debatten känns igen även från andra raser.

Den första rasstandarden använde sig dessutom av en poängskala där huvudet tillmättes stor betydelse. Poängskalan försvann i revideringen 1948, men huvudet är hos en Stafford än idag av stor vikt.
Noterbart är också att blått blev godkänt som färg 1948,vilket av många har ansetts som ett misstag.

Revideringen 1987 Här gjordes framför allt anpassningar till Engelska Kennelklubbens standardskrivning för rasstandards. Under åren har till viss del tolkningen av de olika delarna i rasstandarden förändrats, men mycket har samma tolkning och innebörd som 1935 och 1948, och därför är en god kunskap om samtliga tre versioner av rasstandarden av stor betydelse för förståelsen och tolkningen av nuvarande rasstandard från 1987.